Snart är det ett år sedan jag slutade rida Nemo. Och jag har saknat honom varenda dag, jag blir ledsen varje gång jag tänker på honom, vi skulle kunnat göra så mycket mer om han inte hade bytt stall..
Jag red honom bara i 9 månader men vi fick ett så otroligt starkt band mellan oss. Men vissa människor förstår inte det, de säger att 9 månader inte är tillräckligt för att få ett starkt band, speciellt inte när jag bara red honom en dag i veckan.

Men det är inte tiden som spelar roll, det är kemin som gör det.
Passar man ihop med en häst märker man det direkt. Första gången jag satt upp på honom kände jag det direkt, vi hör ihop. Så är det bara.

Nemo är en av de bästa hästar jag ridit men jag fick inte tillräckligt lång tid med honom. Han bytte stall till ett som var ganska nära men inte så lätt att ta sig till. Så jag har inte hälsat på honom så ofta och jag saknar honom så otroligt mycket..
Nu flyttade min kompis medryttarhäst till samma stall och när jag följer med henne dit kan jag passa på att hälsa på Nemo och det är så skönt för det dröjer inte flera månader emellan då.

Jag förstår ju att jag inte skulle kunnat fortsätta rida honom ändå för jag har ju växt ur honom för länge sen. Men jag hade alltid trott att han skulle finnas där, på samma stall. Så att jag bara kunde gå in i boxen och säga hej efter att jag ridit en annan häst. Eller gå in i hagen och ge honom en kram och säga att jag saknar att rida honom.

Jag saknar honom fortfarande lika mycket som när jag slutade rida honom, tiden läker alla sår, säger de.
Bullshit säger jag...

Så det enda jag vill är att folk kan trycka in det i huvudet så att de förstår att jag saknar honom!

Förlåt för rörigt inlägg men jag behövde skriva av mig lite..

<3

jag och min kompis kom fram till att jag har haft 9 olika medryttarhästar. otroligt säger jag bara när jag blickar tillbaka på dem nu hah!

så detta inlägg kommer handla om dem, ni nya läsare har kanske inte en aning om vad jag babblar om när jag skriver om Nemo och Stickan tillexempel haha!

först och främst har vi Spicy. hon är en B-ponny som står på ridskolan jag red på då. och henne fick jag bli medryttare på. då var medrytteriet helt nytt för mig och jag hade ingen aning om hur man gjorde haha! jag var 9 elr 10 år gammal och  var inte medryttare på Spicy så länge.

bilden är från julavslutningen när jag och Spicy spelade pruseluskan i pippi långstrump haha!

när ridskolemedrytteriet inte funkade så började jag och min storasyster leta efter andra medryttarhästar och så berättade mammas kompis att hon hade en shetlandsponny som behövde medryttare. så vi provade och Maja som ponnyn hette blev jag medryttare på i september 2012 och har kvar än idag och jag kommer fortsätta rida och sköta henne så länge det går! det är en häst jag är ENORMT fäst vid!  

våren 2013 berättade mamma att det fanns en shettis korsning som hette Emil och en gammal conemara på samma stall som hette Bullen som sökte medryttare. så jag och min storasyster provred. jag red ju då Emil och Ingvild provade Bullen.

Emil var den busigaste lilla shettis jag träffat och jag tyckte väldigt mycket om honom, så jag blev medryttare på honom också!

nu var det så att Ingvild inte tyckte så mycket om Bullen så jag tog över honom också och hade nu tre medryttarhästar att rida:)

Bullen är 33 år nu och 31 när jag började rida honom och då gällde mest uteritter. denna underbara hästen lärde mig vad full galopp över ängar var och vad skritta i en ljus kall vinterskog var. något av det härligaste jag vet!

i höstas 2014 behövde jag sluta rida dem för att stallet låg för långt bort och jag inte kunde utveckla min ridning. Då lånades Emil ut och vi återkommer om vart:)  

vintern 2013 (då jag fortfarande red Maja, Emil och Bullen) blev jag tillfrågad att bli medryttare på min kompis B-ponny Nemo. så onsdagen den 11 december provred jag och jag har aldrig suttit på en underbarare liten ponny än honom.

Nemo blev jag ordentligt fäst vid vid första ögonkastet och jag njöt genom varje minut jag tillbringade med honom.

Nemo lärde mig oändligt mycket under tiden jag red honom och jag ångar inte en sekund på det vi gjorde tillsammams. 

men även den bästa tiden har sitt slut och tidigt hösten 2014 flyttade han till ett stall lite längre bort men jag kunde inte fortsätta rida honom.. det var då jag slutade rida Bullen och Emil också för att söka nya större hästar att rida.

jag saknar Nemo så otroligt mycket, han var en av de bästa individerna jag har träffat..  

Nu red jag bara Maja men behövde en till större och erfarnare ponny/häst att rida. så jag blev medryttare på Stickan som hon kallades.

en arabkorsning på 1,60cm i mankhöjd. som var dräktig och skulle föla maj 2015. hon var en härlig häst som jag också lärde mig massor av att rida.

hon tog sina chanser att lata sig men när man väl sa till om vem som bestämde blev hon underbar!

Stickan var en häst som det var tänkt att jag skulle kunna rida länge eftersom hon var så stor.

men hon blev halt, och fortsatte att vara halt, och fortsatte att vara halt..

ägaren ville inte medicinera eftersom det kan skada fölet så det beslutades att Stickan skulle få en lång vila tills hon fölade, så jag kunde inte fortsätta rida henne.

men nu i maj har hon fått värlens sötaste lilla föl som döptes till Eleonora af Bex.  

men när jag slutade rida Stickan julen 2014 provade jag en ridtravare på stallet Emil flyttat till när jag slutade rida honom.

Travaren hette Golden Shy och var 20 år gammal men hade slutat på travet när hon var väldigt ung och hon var därför ganska utbildad för att vara före detta travhäst.

men hon var inte min sorts häst riktigt så jag provade rida henne i en månad men fortsatte inte.  

då blev jag tillfrågad att börja rida Miranda, en maxad B-ponny på samma stall. och ja, henne rider jag nu och tycker väldigt mycket om! en ponny jag lär mig mycket med och har väldigt kul med!

läs min blogg för att följa  med mig och Miranda och se hur det går!

men nu efter sommaren ska jag sluta rida henne för att vi ska skaffa foderhäst.  

och under alla dessa byten mellan hästar och stall, sorger och glädje, har jag alltid haft kvar den ponnyn som betyder mest för mig, MAJA     

bjuder på en ordentiligt fånig bild haha

nu har jag suttit här och fixat och ordnat upp bloggen!

jag har skapat massor av nya ketegorier, bland annat om de förra hästarna jag red som Emil och Bullen och Nemo. och så har jag sorterat in inläggen i kategorierna!

så vill ni läsa om någon speciell häst kan ni bara klicka på kategorien!

lägger det här inlägget i alla kategorier så at ni lätt kan klicka et det haha!

Jag har haft en rad olika medryttarhästar och har provat ännu fler.
Det är inte alla som jag har klickat med.
Maja har jag absolut klickat med. Hon betyder allt för mig och jag kan inte klara mig utan henne. Hon är speciell på alla möjliga sätt.
Vi förstår varann jättebra och jag älskar henne.

Andra hästar har jag inte klickat lika starkt med, det blir helt enkelt ingen lika stark känsla.
Såsom Golden, Lottie, Emmy (hästar jag provat)
Det är så olika med olika hästar. Man passar helt enkelt inte med alla hästar.


Nemo fick jag också ett väldigt starkt band till, jag har fortfarande inte släppt taget.. Även om han flyttade för ett halvår sen..
Jag blev sjukt ledsen när han flyttade.
Även om man inte har ridit hästen länge eller inte så ofta kan hästen ändå betyda sjukt mycket för en, men det förstår inte alla.

Nu måste jag snart sluta rida Miranda. Jag har varken tid elr pengar att fortsätta rida henne samtidigt som vi tar både Maja och Paddington på foder.
Men Miranda är också en speciell häst för mig.
Jag tycker väldigt mycket om henne och kommer sakna att rida henne.
Det är så många hästar jag har ridit och inte alls lika många jag "klickat" med...

Alla borde förtjäna att ha ett sådant här band till en häst eller annan varelse.
Det är någonting man aldrig glömmer. <3

Tänkte posta några bilder från igår, jag fick följa med Elina och hälsa på världens finaste Nemo! Underbar känsla att bara se honom spetsa öronen mot mig när jag kommer.
Jag fick skritta ut en lång bit, har saknat hans pigga steg och spetsade öron framför mig otroligt mycket! Han kändes underbar!
Jag och Elina pratade om lite ditt och datt, Nemo slutmättes i fredags och blev 1,25! Stor kille! Han är också importerad från Tyskland där det var tänkt att han skulle bli fälttävlansponny men han var för feg.

Jag fick också varma upp honom i ridhuset. Han lyssnade på min minsta hjälp och gick fint i form när jag bad om det. Han är bara för underbar och jag fattar inte hur jag lyckades överleva att skiljas från honom..
Gud vad jag saknar att rida och ta hand om honom!:'(
Bara att se på honom får mig att bli svag i knäna och att känna hans muskler under mig skickar lyckorus.
Underbara ponny, fattar inte att han inte är "min" längre..

Heartbroken..

Igår hade jag inte tid att blogga så fixar det nu!:)
Igår så fick jag äntligen följa med och hälsa på Nemo!
Alice (som har två andra hästar på samma stall) hämtade mig hos Miranda när jag ridit färdigt henne, btw så fick det jättebra, hon gick i form nästan hela passet och kändes skitbra!
Men men när jag och Alice kom till deras stall började hon mocka och jag gick och hälsade på Nemo, den fina lilla ponnyn, saknat honom såå mycket! När jag kom mor honom gnäggade han (!) men skulle tro att det var för att han snart skulle få sin lunch haha!
Sedan mockade jag Nemos box och såg när Alice red och småhoppade sin häst Drinken som var på det värsta humöret! Men såg fint ut och gick väll tillräckligt bra:)

Sedan kom Alice som har Nemo och vi fikade innan vi tog in honom.
Hon skulle ha en liten hopplektion, Nemo hade då hoppat tre dagar i rad och var inte då på, så han stannade några gånger, men nu till det härligaste, jag fick rida honom! Då bara skritta och trava av men vilken känsla! Gud vad jag saknat att känna hans energiska ponnysteg under mig, se hans spetsade små öron guppa framför mig! Det var som om jag flög. Lika pigg som vanligt var han och det fick undan i traven, fick göra många halvhalter och volter innan han lugnat ner sig och gick i ett stadigt tempo hela vägen och sökte sig fint neråt. Gud vad jag saknat honom!
Känslan att få rida honom igen var underbar och jag önskade jag fick fortsätta i en evighet!

Det här inlägget kommer handla om något alldeles speciellt, eller rättare sagt NÅGON alldeles speciell.
Denna speciella individen heter Nemo och är en 16 årig skimmel B-ponny.
Denna ponny var jag medryttare på från 11 december 2013 till 26 september 2014.
Inte ens ett år var det, men vi kom ändå närmare varann än en hästägare kommer till sin egna häst på flera år.
Nemo betyder något alldeles speciellt för mig, hans tillitsfulla ögon har satt spår i min själ.
Den livliga och pigga hoppglada ponnyn övervann jag min hopposäkerhet med, jag var den första som hoppade 90cm med honom. Jag har lärt mig mer inom dressyren och tillsammans har vi galopperat på soliga skogsvägar i full fart.
Förra året på påsklovet fick jag ta med mig Nemo till landet, i en hel vecka var det bara han och jag, varje dag fick jag åka ut till honom där han stod hos min mammas kusin. När han såg mig så gnäggade han till mig och det är något helt otroligt! Hans nyfikna och pigga ponnysteg glömmer jag aldrig hur de kändes och att se hans spetsade fina öron framför mig.
Vi ha så underbart roliga minnen tillsammans som jag blickar tillbaka på med glädje och sorg.
Det var i augusti som min kompis, hans ägare berättade för mig att de skulle byta stall, inte långt bort men ett större och finare stall. Jag blev så ledsen, han är den ända ponnyn jag gråtit över att skiljas från. Min underbara fina lilla busponny!
Och sedan åkte han.. Jag hann knappt säga ett ordentligt hejdå till honom och saknar honom så otroligt!
I julas fick jag äntligen hälsa på honom igen, och det smärtar mig att veta att jag inte kan hälsa på honom när jag vill..
Nu har jag inte sett honom sedan dess och jag och hans ägare, min kompis träffas inte längre, vilket gör att jag knappt kan fråga om jag får hälsa på honom igen..

Nemo är en ponny jag aldrig kommer att glömma, han har en stor del i mitt hjärta och jag saknar honom så att det gör ont men minns våra dagar tillsammans med glädje och lycka!