Det här inlägget kommer handla om något alldeles speciellt, eller rättare sagt NÅGON alldeles speciell.
Denna speciella individen heter Nemo och är en 16 årig skimmel B-ponny.
Denna ponny var jag medryttare på från 11 december 2013 till 26 september 2014.
Inte ens ett år var det, men vi kom ändå närmare varann än en hästägare kommer till sin egna häst på flera år.
Nemo betyder något alldeles speciellt för mig, hans tillitsfulla ögon har satt spår i min själ.
Den livliga och pigga hoppglada ponnyn övervann jag min hopposäkerhet med, jag var den första som hoppade 90cm med honom. Jag har lärt mig mer inom dressyren och tillsammans har vi galopperat på soliga skogsvägar i full fart.
Förra året på påsklovet fick jag ta med mig Nemo till landet, i en hel vecka var det bara han och jag, varje dag fick jag åka ut till honom där han stod hos min mammas kusin. När han såg mig så gnäggade han till mig och det är något helt otroligt! Hans nyfikna och pigga ponnysteg glömmer jag aldrig hur de kändes och att se hans spetsade fina öron framför mig.
Vi ha så underbart roliga minnen tillsammans som jag blickar tillbaka på med glädje och sorg.
Det var i augusti som min kompis, hans ägare berättade för mig att de skulle byta stall, inte långt bort men ett större och finare stall. Jag blev så ledsen, han är den ända ponnyn jag gråtit över att skiljas från. Min underbara fina lilla busponny!
Och sedan åkte han.. Jag hann knappt säga ett ordentligt hejdå till honom och saknar honom så otroligt!
I julas fick jag äntligen hälsa på honom igen, och det smärtar mig att veta att jag inte kan hälsa på honom när jag vill..
Nu har jag inte sett honom sedan dess och jag och hans ägare, min kompis träffas inte längre, vilket gör att jag knappt kan fråga om jag får hälsa på honom igen..

Nemo är en ponny jag aldrig kommer att glömma, han har en stor del i mitt hjärta och jag saknar honom så att det gör ont men minns våra dagar tillsammans med glädje och lycka!